Morsning! Hur mår ni idag då? 

Själv ska jag iväg ikväll, så mamma ska laga mat (alla ska ha med sig något) och jag ska väl inte göra så värst mycket. Skriva lite kanske. 

Började skriva på en novell igårkväll. Handlar om en tjej som typ... ja det är nästan allt jag har kommit på. Hennes mamma har hon inte sett på länge, hennes pappa är alkoholist och hon är typ mobbad i skolan. Sen ska hennes liv förändras, men jag vet inte hur eller varför än :) Kommentera om ni vill att jag ska lägga upp delar av den! Just det, den är på engelska också ;) 

Men ja, jag skaffade Shutter Island igår för 60 kronor på Willys, billigt och bra. Så nu ska jag kolla på slutet av filmen, och enligt min kompis kommer jag inte fatta ett skit. Men det blir gött. 

Och så vill jag säga grattis till en underbar person på juliasidan och även om hon nog inte kommer se det här så: Grattis på födelsedagen Emmy! 

Emmy är en sjukt fin och rolig person som fått mig att skratta flera gånger, trots att det är över nätet. Hon är en fantastisk författare och fotograf (enligt mig då) och jag hoppas att hon får den bästa dagen någonsin! Så ja, grattis! ♥♥♥

  (inte min bild)

Nu tänker jag vara modig och lägga upp en novell jag har skrivit! Har lagt upp den på andra sidor också, så detta är inte den första.

Jag har vunnit en novelltävling med den, på juliasidan! Det var ändå en ganska stor tävling, vi brukar inte ha tävlingar, så var skitglad när jag faktiskt vann! :D

Vissa säger att denna är lik Anne Frank, men själv tycker jag inte det. Huvudpersonerna och Anne Frank har inte en särskilt vidare lik historia. Kan skriva mer sen så att jag inte avslöjar något viktigt.

Men i alla fall så är den skriven på 2500 ord, vilket var gränsen xD Det var sjukt svårt att hålla sig inom en ram. Men ja, här kommer det!

Året är 1942. Datumet är den 23 augusti. Tyst sitter jag och min syster hopkrupna tillsammans i gettot i Warszawa. Tårar rinner nerför våra kinder. Det är krig, vi är judar. Och nu är vi föräldralösa. Vår far dog i ett försök till ett uppror för några månader sen. Alla män dog på kuppen, tillsammans med far. Och nu dog mor. Vi såg henne från vårt gömställe, där på det undangömda loftet som endast vi visste fanns. Vi såg allt som hände där ute, min syster och jag. Alla människor som blev skjutna, alla som desperat försökte rymma och folk som hade accepterat sitt öde och gick med nerböjt huvud och låtsades att han eller hon inte existerade. Min mor var av den första sorten. Hon hade helt enkelt otur. Hon skulle precis korsa vägen för att komma till vårt såkallade hem när någon öppnade skottlossning mot nazisterna som ständigt vakade över oss. Min syster Jessie och jag såg inte mannen, men nog såg vi vår mor bli träffad av ett skott från en nazist. Ett skott i magen. Hon föll. När hon redan låg på marken fick hon ett i benet. En stor röd pöl av blod bildades runt henne och ingen gick ner för att hjälpa henne upp. Ingen hjälpte henne komma undan från skotten utan lät henne dö där, mitt på gatan, av ett slutgiltigt skott i huvudet.
Så nu satt vi här, föräldralösa, sjuka, judiska barn som gömde sig ifrån nazisterna. Vi ville inte gå till barnhemmet, vi vågade inte lämna loftet.
Nu hörde vi människor gå i vår lägenhet och rota bland våra saker, men vi vågade inte gå ner eller ens röra på oss. Det smärtade oss, men vi lät de ta våra ägodelar. Det enda vi hade kvar efter det var varandra.
Dammet fyllde mina lungor och panikslaget insåg jag att jag var tvungen att hosta igen. Tuberkulosen var hård mot mig och min syster. En epidemi i gettot härjade och vår mor hade blivit smittad. Vi som inte visste något om sjukdomen anade inte hur lätt det var att smitta folk. Ett antal hostningar från mors sida, och vi var smittade.
Slemfyllda hostningar som jag inte kunde förhindra lämnade min mun. Min älskade Jessie tittade förfärat på mig och vi båda satt på helspänn och tittade på varandra.
När jag kollade på Jessie såg jag mig själv. Som i en spegel ungefär. Vi var hemskt lika varandra, även om hon var ett år äldre än mig. Just nu hade vi samma febriga, bleka, kallsvettiga ansikte. Vi hade samma mörkbruna ögon och samma kastanjebruna hår som hängde i svettiga slingor som klibbade sig fast i våra ansikten. Vi såg hemska ut. Våra kroppar led av näringsbrist och tillsammans med tuberkulosen såg vi ut som skelett. Vi kände aldrig för att äta längre, och lika bra var det eftersom vi aldrig fick någon mat heller. Vi förlorade vikt och var smala som trådar.
Nu hördes ingenting där nerifrån. Vi kunde bara vänta på vad som skulle hända, det som vi redan förutsett. Snart slängdes den trasiga luckan upp och in kom tre nazister. Deras allvarliga ansikten skrämde mig. Deras röda band på armen med hakkorset på fick mina tårar att sluta rinna av förtvivlan, jag visste inte ens att det var möjligt. En av dem skrek något på tyska som vi inte förstod. Vi pratade polska, inte tyska. Han riktade sin pistol mot oss och jag gnydde ofrivilligt till. Jag kunde inte blunda trots att jag ville det. Jag stirrade förskräckt på nazisterna som tog ett par snabba och stora steg mot oss. De drog oss upp på fötter och Jessie och jag klamrade sig aldrig fast vid varandra.
”Ayla”, viskade hon panikslaget. ”Släpp aldrig taget.”
De kastade ner oss för luckan där ytterligare två nazister väntade. Jessie fick en hostattack nere på golvet. Jag försökte hjälpa henne upp men en nazist knuffade mig mot dörren ut. De knuffade mig framåt och hela tiden kände jag hur det började svartna för ögonen och hur mina ben vek sig under mig. Min syster och jag var sjuka och kunde knappt gå, och ändå knuffade de bara på oss.
När jag såg vagnen med andra judar, handikappade, homosexuella och andra människor som Hitler inte tålde, visste jag att vi skulle bli deporterade. Mor hade berättat för oss om det och nog hade vi märkt hur det började försvinna folk i slutet av juli. Men aldrig kunde vi ana att de skulle hitta oss. Vakten lyfte obarmhärtigt upp mig på vagnen när han insåg att jag inte kunde klättra upp själv. När jag förgäves försökte resa mig upp såg jag att de kom med Jessie. De knuffade upp henne och hon landade utmattat på golvet bredvid mig.
”Jessie, vart för de oss?” viskade jag.
”Jag vet inte, min syster, men vi kommer klara oss tillsammans”, svarade hon och började sedan hosta upp blodblandat slem ut över kanten på vagnen.
Jag hörde en man ilsket grymta:
”Kunde de inte lika gärna ha dödat de på en gång?”
Jag visste inte varför men då visste jag att vi skulle ha haft tur om de hade gjort det.

De förde oss till en tågstation där hundratals människor redan väntade. Männen och kvinnorna med barnen blev förda till olika tåg. Vi fick gå på och direkt kände man den ruttna lukten av lik och avföring. Vagnen var liten och lortig utan fönster. Det fanns ett litet hål i mitten där man tydligen skulle utföra sina behov. Vi hamnade med en mor och son. Pojken var inte mer än sju år. Själv var jag tio, och Jessie elva. Sen kom en gammal gumma som hade en stor blåtira som jag passade mig för att inte stirra på. Mor hade lärt oss att det var oartigt att stirra och därför tänkte jag inte ändra på det nu. Det kom upp en irriterad medelålders kvinna som snäste till svar när någon försökte prata med henne. Sist kom en mor med ett ytterst litet spädbarn som såg ut som en vacker docka. Jag tänkte inte gå nära spädbarnet ifall jag skulle hosta på det. Spädbarnet såg redan svagt ut och hade troligen inte fått i sig den näring det behövde.
”Jessie, jag är rädd”, viskade jag med darrande röst.
”Jag med”, svarade hon.
Tåget började rulla och efter att ännu flera människor hade stigit på, den ena svagare än den andre. Det var skakigt och de skadade jämrade sig redan. Vi visste inte vart vi skulle nu. Några pratade om ett nytt getto, och andra pratade om ett slags läger där man fick arbeta tills man dog. Jag ville inte till något av det. Jag ville till Amerika. Det ville Jessie också efter att vår far hade gett oss falska förhoppningar om att vi skulle fly dit. Men det gjorde vi aldrig.
Hungern gnagde i våra magar, men vi fick ingen mat förutom gammalt bröd som tänderna knappt klarade av att bita i. De gamla vågade inte riskera de tänder de hade kvar och lät sig svältas. Och efter några dagar så blev näringsbristen för stor och de dog. Nazisterna kom in i vagnen vid varje stopp på vägen för att se vilka som dog. När de såg de gamla gummornas lik rörde han inte en min. Han sa istället till två unga kvinnor som såg någorlunda starka ut att bära ut liken. Men smärtfyllda tårar gjorde de som han sa när han hotade med sin pistol. De förstod tyska och pratade med vakten som bryskt svarade något kort och sedan slog till de båda. Han tvingade de sedan att resa sig upp och enkelt slänga ut kropparna i en hög utanför vagnen. När nazisterna sen hade gått berättade de hur det såg ut utanför.
”Ett hundratal kroppar låg i högar utanför varje vagn”, berättade en av de unga kvinnorna. ”Nazisterna tvingade männen att bära de till skogen för att röja undan all bevis på vad som hände där”, berättade hon innan hon tillade, ”De gör det väl.”

Jessies och min hälsa blev allt sämre. Hostattackerna kom tätare och blev allt hemskare. Vi var kallsvettiga och kunde inte få i oss någon mat utan att spy upp den. Det gick ett rykte om att vi var på väg till lägret i Treblinka. Ryktet sa att man aldrig kom levande där ifrån. Men än så länge överlevde vi, dessvärre gjorde inte alla barn det. Det lilla spädbarnet fick inte sin bröstmjölk från sin mor som inte fått i sig näringen hon behövde för att kunna ge sin dotter sin mat. Barnet tynade långsamt bort och efter ett tag så slutade spädbarnets rossliga andetag att höras. Modern skrek av sorg och Jessie och jag grät för hennes skull. Vi i vagnen fasade för vad som skulle hända när tåget stannade. Det gjorde vi rätt i.
När en nazist klev på och såg det döda spädbarnet skrek han åt kvinnan på tyska. När hon inte förstod utan bara grät översatte en av de unga kvinnorna.
”Han säger att du måste lämna spädbarnet”, sa hon med mjuk röst.
Modern skakade på huvudet och upprepade samma ord om och om igen.
”Nej, nej, nej.”
Vakten gick otåligt fram till kvinnan och ryckte liket ur hennes famn. Jag vågade inte titta utan borrade ner mitt ansikte i Jessies smutsiga hår. Vakten skrek något och jag hörde det nu välbekanta ljudet av en knytnäve som träffade en kind. Vakten slängde ut barnet med tanke på kvinnans hjärtskärande skri. Jag öppnade försiktigt ögonen och såg henne ta ett språng ut ur vagnen till sitt barn och han precis blunda igen innan ett skott avlossades. Jag kramade om Jessie så hårt jag kunde och lät mina tårar göra hennes axel blöt. Vi såg aldrig den unga kvinnan igen.

Efter veckor av hunger, törst, sjukdomar, dödsfall fanns det bara några av oss kvar. Vi som överlevde tågresan men önskade att vi vore döda. Jessie och jag blev offer för tuberkulosen och hade ingen kraft kvar. Vi kunde knappt stå på benen utan att falla ihop. Så när tåget stannade för sista gången och vi fick gå ut, ville jag stanna kvar i tåget, det illaluktande hemska tåget för det jag fick se framför mig var minst lika hemskt om inte värre.
Vi klev av vagnen på ostadiga ben och kisade mot solljuset. Direkt började vakter dra i oss och knuffade oss till en kö som bestod av kvinnor och barn. I en kö bredvid oss såg jag utmattade män som lika smala ut som de andra kvinnorna.
Kön som jag stod i började röra på sig. Vi kom närmare och närmare två nazister som antingen skickade en till höger eller till vänster. Just nu stod det endast tjugo stycken kvinnor på högra sidan och flera hundra på vänstra. Av folkmängden att döma var det säkert flera tusen utmattade, sjuka, hungriga människor som stod i kö för att få reda på sitt öde. För även om jag inte visste någonting om vad som skulle hända kändes vägen man blev tillvald avgörande.
Till slut kom Jessie fram. De två otåliga vakterna slängde knappt en blick på henne innan hon blev knuffad till vänster sida där hon höll på att snubbla över sina egna ben.
Det var min tur nu. Oron och rädslan slukade mig nästan när jag nervöst stapplade fram. Jag ville hemskt gärna förenas med Jessie och dela samma öde som henne. Eftersom det var flest människor där kanske det var de som skulle överleva? Jag tittade ner i marken och blev lika snabbt förd till vänster som Jessie hade blivit. En viss lättnad fyllde mig när jag insåg att jag fick vara tillsammans med Jessie. Jag tog hennes hand när jag kom fram till henne. Efter en stund, när ungefär hundra människor till hade anslutit sig till oss skrek vakterna något på tyska. Det var flera som inte förstod, men samtidigt några som gjorde det. De få personerna började gå och skräckslagna följde vi strömmen. Bakom oss bildade de en ny grupp med kvinnor och barn. Jag såg en lika stor grupp av män som leddes åt samma håll som vi.
Jessie höll min hand i ett hårt grepp.
Vakterna ledde männen till en stor byggnad i mörk och dyster sten och vi kvinnor och barn leddes till en annan identisk byggnad bredvid. Vi gick in och Jessie och jag blev nästan tvungna att släppa taget om varandra men paniken fick oss att hitta varandra igen. Tanken på att vara själva i tumultet omkring oss var skrämmande. Vi skulle klara detta tillsammans.
Vakter skrek något igen. Sedan pekade han på en kvinna och skrek något till henne också. Hon såg vettskrämd ut när han hade pekat på henne och darrade fortfarande av rädsla när hon med hög darrande röst sa:
”Han säger åt oss att klä av oss. Vi ska få duscha”, sa hon och ett gillande mummel följde bland kvinnorna.

Jessie och jag klädde av oss snabbt och skylde oss lika fort. Jag hade inget att skyla egentligen, men tanken på att nazisternas blickar skulle betrakta alla kvinnorna var obehaglig. Men vi skulle få duscha, så vad gjorde man inte. Äntligen skulle vi bli av med lopporna och lössen och alla smuts som fanns på våra kroppar. Det skulle bli lättare för Jessie och mig att andas. Allt damm från både gettot och tåget gjorde tuberkulosen värre. Kanske ville de inte att vi skulle dö trots allt. Bara att vi skulle arbeta. De kanske hade en doktor som kunde bota mig och Jessie och de andra sjuka människorna i lägret. Men varför blev inte alla kvinnor hittagna? De som fick gå till höger kanske var renare än vi och därför fick vänta med duschen. Ja, så var det nog.
Jag huttrade ofrivilligt till och höll nästan på att ramla ihop när en vakt öppnade dörren. Han skrek något igen och återigen blev jag rädd, nervös och önskade att jag vore död. De skrämde mig något oerhört.
”Vi ska gå ut till duscharna”, översatte kvinnan, så vi gick ut.

Vägen var inte lång, men kändes dock som en mil. Vi ville in i värmen nu och bort från den kalla luften som svepte förbi våra nakna kroppar. Vakter smålog på ett hemskt sätt som fick nackhåren att resa sig. Som om något skulle hända. Men det var nog inget speciellt.
Jag försökte inte bry mig om dem utan höll mig tätt intill Jessie istället.
Vi klev in i en stor byggnad, den var större än den första och hade nitton stora järndörrar som stod uppradade med stora mellanrum. Vakterna delade upp oss i två grupper som fick gå in i varsitt duschrum. Jag hann inte fundera över den stora järndörren förrän den stängdes och låstes.
Istället väntade jag på vattnet som skulle skölja ner över min kropp från kranarna. Och snart kom det något, men inte var det vatten. Det var gas. Jessie och jag förstod vad som hände och panikslaget klamrade vi oss fast vid varandra ända in till döden. Vi släppte aldrig taget.

Slut.

Okej, kommentera gärna vad ni tycker! :D Blir sjukt glad och uppskattar kritik!

Till Anne Frank diskussionen, så ja, båda hamnar i koncentrationsläger, men historien innan det är ju inte det minsta lik Anne Frank. Och det finns ju faktiskt sjukt många noveller och berättelser som slutar med att ens huvudperson dör i koncentrationsläger.

Jag har faktiskt inte fått någon som helst inspiration av Anne Frank, mer av Strimmor av Hopp som är skriven av Ruta Sepetys som jag har skrivit om innan. Om min novell är lik någon så är det den. Men ja, säg vad ni tycker om det nu är någon som läser bloggen!